Det finns statsvetare som hävdar att det är den absoluta botten för Socialdemokraterna.

Jag är inte så säker.

Flera statsvetare sa ju det samma när juholt tillträdde, jag skrev om det som något som talade till hans fördel, att det åtminstone inte kunde bli värre under hans ledarskap.

Till en början under en kort period såg det bra ut för Juholt i opinionsundersökningarna, S ökade lite, främst var det gamla S-väljare som röstat på SD i valet som “kom tillbaka hem”.

Sedan började Juholt vara Juholt och då gick det som det gjorde.

Affärer och skandaler, att försöka bortförklara partiledarens felaktiga uttalanden fick partiet utveckla till en konstart under Juholt.

Så nu går Sossarnas nionde partiledare till historien som den som satt allra kortast tid och den enda som inte satt på posten under ett enda val.

Nu ska det bli spännande att se hur det går för S tionde partiledare Stefan Löfven.

Var det Juholts ständiga grodor och misstag som låg bakom medlems- och väljarflykten? Eller är problemet större än så för S?

Är det kanske politiken och ideologin som S står för som inte tilltalar svenska folket lika mycket längre?

Är den moderna svensken så pass mycket av en individualist med begär om makt och inflytande över sitt eget liv att folkhemmets politik inte tilltalar längre?

Folkhemmets politik av “exakt lika för alla” och “staten vet bäst”, där jantelagen håller folket i styr, kanske en gång för alla har spelat ut sin roll i Sverige. Man kan ju alltid hoppas.

Kommer en partiledare som inte har en riksdagsplats och därmed inte kan delta i Riksdagens partiledardebatter och frågestunder med mera att kunna leda största oppositionspartiet effektivt?

Kommer S under Löfven att kunna locka tillbaka väljare från framgångsrika Miljöpartiet med dess unga, vitala och mycket aktiva språkrör?

Kan de locka tillbaka väljare från Vänsterpartiet som ju även de har en ny och mycket populär partiledare?

Frågan är kanske inte om Löfven kommer att kunna locka tillbaka väljare från de andra oppositionspartierna utan om han ens kommer att kunna stoppa medlemsflykten dit.

För de socialdemokratiska väljare som lutar åt mitten på den politiska skalan så kan säkert framgångsrika MP med sina unga men ändå politiskt mer erfarna partiledare fortsätta att te sig som ett bättre alternativ.

För vänsterorienterade socialdemokrater kan V med sin nya skickliga, kunniga och mycket mer erfarna partiledare fortsätta att te sig som ett bättre alternativ. Speciellt nu när kommunistspöket är nästan helt borttvättat.

Vid nästa val kommer Alliansen att ha haft makten i nästan åtta år, bilden av S som det naturliga statsbärande partiet i Sverige kommer att vara borta och vi kommer att ha en borgerlig statsminister med ett mycket stort förtroendekapital och gedigen erfarenhet. Samtidigt kommer Löfven fortfarande att framstå som ett osäkert kort för många väljare.

Kommer väljarna att kunna se Löfven som en potentiell statsminister när han aldrig tidigare varit statsråd eller ens haft en riksdagsplats?

Politik i media:

SvD, SvD, DN, DN, GP, GP, GP, GP.

Terroristen Anders har enligt sin advokat sagt att det kändes fruktansvärt att utföra dessa handlingar men att de i hans sinne var absolut nödvändiga. Det verkar vara en lögn från Terroristen Anders sida för att inte framstå som mer monstruös än nödvändigt, för samtidigt finns det åtskilliga vittnesuppgifter om att han skulle ha jublat och gett ifrån sig glada segertjut under illdådets gång.

En av de dödade på Utöya var en far som skyddade sin tioåriga son, vilken börda för grabben att behöva leva med. Hoppas att mannen hann se sin son komma undan innan han dog, så att han visste att han lyckades ge pojken en chans.

Ett par saker slår mig när det gäller medierapporteringen och debatten på nätet kring attacken mot våra norska grannar.

Först talades det väldigt mycket om terrorism men så fort det stod klart att det rörde sig om en blond norrman så slutade media unisont att tala om terrorism och övergick omedelbart till att beskriva terroristen Anders som en ”ensam vettvilling”, ”massmördare” eller ”galen våldsman”.

Jag kommer att fortsätta hänvisa till Anders Behring Breivik som en terrorist.

Här finns terrorismens alla förtecken.

Förövaren har en politisk/ideologisk/religiös verklighetsuppfattning som han med våld försöker tvinga på resten av samhället.

Det finns ett manifest.

Dådet var väldigt utstuderat och planerades och förberedes minutiöst under lång tid.

Terroristens ideologi delas av många andra både organiserade och på individnivå.

Vi vet inte ens säkert ännu om han agerade ensam eller hade medbrottslingar.

Anders Behring Breivik är ett PR-geni av imponerande dimensioner, två dagar efter terrordådet är han Anders 32 med hela svenska folket, alla vet vad han ville med sin terrorhandling och vad han står för och varenda bild som cirkulerade på honom i media de första dagarna är de PR-bilder som han själv hade valt ut i det syftet.

Terroristen och massmördaren lyckades få hela sitt i förväg sammanställda presskit publicerat och spritt i media på exakt det sätt som han själv ville.

Hur lyckades han då med detta? Han har ju suttit i polisförvar hela tiden sedan dådet.

Genom att kontrollera informationsflödet i förväg, ytterligare ett tecken på hur välplanerat och genomtänkt detta var.

En timma innan dådet såg han till att manifestet var så väl spritt att det skulle bli omöjligt att hålla det hemligt eller censurera något av det.

Han hade i förväg sett till att sprida lättillgängliga bilder på sig själv i öppna sidor på sociala medier.

Sedan var det bara att låta den moderna medierapporteringen sköta allt åt honom, det var bara att låta journalistkårens sensationshunger arbeta för honom och utnyttja att all media är så desperata att vara först med att rapportera något nytt och publicera bilder. Alla tidningar o dyl. vill vara först, det ska gå fort och det ska gå att lösa från datorn och skrivbordet, gammal hederlig grävande journalistik har ingen varken tid eller råd med, det får Janne Josefsson sköta efteråt.

I dagens samhälle, med alla mobilkameror och övervakningskameror med mera där allt som väl har hamnat på nätet finns där för alltid, så finns det givetvis andra bilder att hitta på Anders Behring Breivik någonstans. Om inte annat så kanske en gammal kompis eller släkting är villig att sälja något ur ett fotoalbum. Men det är det ingen som har tid att leta efter, det är viktigare att det går fort och då får sådana hänsyn som att inte spela terroristen i händer och ge honom exakt den publicitet han vill ha komma i andra hand.

En sak som är nästan pinsamt tydlig är att terroristen Anders meningsfränder inte besitter samma tallang när det gäller PR.

De politiska partier som går till val på denna ideologi av främlingsfientlighet, islamfobi och isolationism som motiverade terrordådet har varit extremt dåliga på att spinna detta. Dessa partiers supportrar på nätet har gjort mer skada än nytta för sina politiska företrädare.

Ta bloggen Every Kinda People som desperat försöker knyta dådet till islamismen genom att påstå att Anders Behring Breivik är vapenbroder med den ultraislamistiska organisationen Hizb-ut-Tahrir och antyda att det skulle stå en islamistisk konspiration bakom honom.

Någon som kallade sig Ensomvet kommenterade mitt förra inlägg och påstod då att det är socialismen som har skapat detta monster. En högerextrem terrorist som mördar socialdemokratiska barn och ungdomar skulle alltså vara skapad av socialismen.

Ledande Sverigedemokrater var omedelbart ute och twittrade för att skuldbelägga muslimer och försöka spä på islamfobin. Bortförklaringarna som kom när det stod klart att det var en blond norrman, till på köpet supporter av SD, som stod bakom det hela var pinsamt dåliga.

Nu kan man höra folk kring SD säga saker som att man inte ska döma alla om stödjer SD efter vad en galning som råkade dela de åsikterna har gjort.

Det gör jag inte heller, jag är övertygad om att de allra flesta, en överväldigande majoritet av de som stödjer SD och delar deras vidriga människosyn är förfärade över det som skett och aldrig skulle komma på tanken att ta till sådana metoder själva.

Men det är ett lustigt försvar att komma från dessa kretsar som håller alla muslimer ansvariga för vad några ytterst få gör och lägger skulden på en hel religion för vad några få galningar gör i dess namn.

SvD. SvD. SvD. SvD. SvD. DN. DN. DN . DN.

Så många av de döda var barn och ungdomar.

Jag försöker föreställa mig hur stolt man måste vara som förälder till en av de ca 600 ungdomar som befann sig på Utöya. Att som förälder se hur ens barn redan i så ung ålder känner ett sådant samhällsansvar och ett sådant engagemang att sonen eller dottern går med i ett politiskt ungdomsförbund och väljer att lägga en del av sitt sommarlov på ett politiskt ungdomsläger.

Samtidigt måste denna stolthet innebära en del motstridiga känslor hos de nära och kära till de unga som miste livet, för det engagemang som var en så viktig del personen man förlorat och som var en sådan källa för stolthet är nu också skälet till varför han eller hon befann sig i fara, skälet till varför vettvillingen gav sig på just den personen.

Jag kan inte ens komma i närheten av att förstå den sorg och vrede de som förlorat någon närstående i dessa vansinnesdåd känner.

Jag kan inte tänka mig in i hur traumatiskt detta måste vara för de överlevande från regeringskvarteret och Utöya.

Själv har jag varit förskonad från att personligen drabbas av något liknande och jag har aldrig mist någon närstående på detta sätt.

När det gäller den landssorg som drabbar Norge nu så vet vi i Sverige vad det innebär, det är bara att tänka tillbaka på hur vi kände efter diskoteksbranden i Göteborg 1998 där 63 unga göteborgare miste livet i ett annat vansinnesdåd, offer i ungefär samma åldrar som på Utöya.

Visst finns det stora skillnader mellan brotten i sig, men förlusten och den första sorgen tror jag är den samma.

Sorgeprocessen kommer dock att se annorlunda ut i Norge än den gjorde i Sverige, för en del av sorgeprocessen är vrede.

Efter diskoteksbranden var det ganska lätt att veta var man skulle rikta den vreden, mot gärningsmännen, där fanns ingen bakomliggande ideologi, konspiration eller politik. Den gången var det inte en attack mot samhället och gärningsmännen var inte motiverade av ett politiskt budskap av rädsla och hat som någon annan hade prånglat ut. Vreden kunde fokuseras mot och stanna vid gärningsmännen.

Det är ett gammalt väl beprövat och allt för ofta framgångsrikt politiskt knep.

Hitta en fiende som kan utgöra ett hot, skräm upp väljarna ordentligt inför detta hot och framstå sedan som det enda politiska parti som kan och vill skydda folket mot faran.

Problemet är bara att när man för ut ett budskap av rädsla, fientlighet och hat så kan man inte bli förvånad över att några sedan faktiskt tar till sig budskapet och blir fyllda av rädsla, fientlighet och hat.

När människor fruktar och hatar samtidigt så begår några av dem ondskefulla handlingar, det behöver vi bara se oss om i världen för att förstå, eller ta en titt på Europas historia. Då kan den som skrämt upp folk och spritt hatet inte avsäga sig en del av ansvaret.

Jag tror att när den sorg som norska folket känner börjar gå över i en vrede så kommer mycket av den vreden att rikta sig mot den ideologi som motiverade terroristen Anders och därmed även mot de partier som sprider den ideologin.

Anders Behring Breivik tror säkert att han har slagit ett stort slag för sin politiska ideologi, men det finns ingen som vinner någonting på detta.

I en sådan här oerhörd tragedi så finns inga vinnare, bara de som förlorar och mister, men bland förlorarna i detta tror jag att vi kommer att se de politiska partier som sprider den hemska ideologi som motiverade mördandet.

Jag tror att det kommer att bli svårt att gå till val på en plattform av främlingsfientlighet, islamfobi och isolationism i nästa norska val när den värsta terrorist som någonsin drabbat Norge är blond, heter Anders och var motiverad av just det politiska budskapet.

Jag tror inte att Fremskrittspartiet kommer att gå framåt i nästa norska val och jag tror inte att detta kommer att gynna SD i Sverige eller något annat dylikt skandinaviskt parti heller, tvärt om.

Den främlingsfientliga ”rumsrena” politiska rörelsen i Skandinavien kommer bara att förlora sympatisörer på detta.

Arbeiderpartiet har fått en hel generation framtida politiska ledare traumatiserade och flera av dem dödade.

De har även, för ett tag i alla fall, mist de byggnader de regerade ifrån med alla de resurser som fanns där och några av de tjänstemän som arbetade där.

Om denna händelse leder till att färre ungdomar vågar engagera sig politiskt och fler föräldrar blir tveksamma till att släppa iväg sina barn till politiska ungdomsaktiviteter så förlorar alla politiska partier på det.

Den stundande valrörelsen lär präglas djupt av detta, hur kommer det att gå med det politiska engagemang och den arbetsglädje som brukar finnas i folkrörelserna kring de olika partierna i en valrörelse?

En hel nation är chockad och i sorg och vi lider med dem.

Det finns inga vinnare här, Anders Behring Breivik har inte åstadkommit något annat än att orsaka lidande och gå till historien som en av de mest ondskefulla.

Media:

SvD. SvD. SvD. SvD. SvD. DN. DN. DN. DN. DN. GP. GP. GP. SVT. SVT. SVT. SVT.

Idag skriver Thage G en av sina typiska debattartiklar i Expressen och som vanligt handlar det om Sveriges deltagande i Afghanistan och som vanligt om hur han anser Sveriges neutralitet hotad bara för att vi deltar i NATO-ledda insatser.

Det är tydligt i denna artikel som i alla hans andra att Thage G som så många äldre sossar längtar tillbaka till partiets glansdagar, när det leddes av Palme och hade den nästan totala makten i Sverige. Det är också tydligt att Thage G har ett väldigt selektivt och rosenrött censurerat minne av den tiden.

Bland annat skriver han att ” Om någon för 25-30 år sedan, medan Olof Palme ännu levde, hade sagt att Sverige skulle bli en nation som förde krig och dödade människor i ett annat land, hade den personen ansetts vara spritt språngande galen.”

I början av sextiotalet förde Sverige krig i Kongo, visserligen under FN-flagg, men inte dess tu mindre krig. Striderna var minst lika intensiva som i Afghanistan, och Sverige hade till och med nere stridsflyg som angrep markmål med både kulsprutor och raketer. Antagligen dödades många fler av svenska trupper under fyra år i Kongo än vad som gjorts under 10 år i Afghanistan. Det kan mycket väl vara så att det till och med dödades oskyldiga civila av svenska flygvapnet. På den tiden var regeringen socialdemokratisk, Palme riksdagsledamot och reservofficer, Thage G var aktiv politiker redan då han med, minnet är kort.

Vidare skriver Thage att ” Utan demokratisk debatt har Sverige avvecklat folkförsvaret. Värnpliktiga soldater ersätts nu av yrkessoldater.” Detta har knappast skett ”utan demokratisk debatt”, det har debatterats flitigt i Riksdagen, Försvarsutskottet och i media med mera. Regeringen som genomförde förändringen av Försvaret var demokratiskt folkvald. Bara för att Thages sida inte vann den debatten så betyder inte det att den inte var demokratisk.

Thage: ” Att skicka Jas 39 Gripen-plan till Libyen anses angeläget. Att kriga i Afghanistan är en svensk stolthet!” Någon kanske skulle påminna honom om att Socialdemokraterna var med om att fatta beslutet att sända ned JAS till Libyen och att Sossarna ställde så mycket krav kring detta att det till slut blev de som fick bestämma insatsens operativa befogenheter. Thage kanske även bör påminnas om att den enda regering som någonsin sänt ut svenska flygvapnet i väpnad strid, där svenska flygplan faktiskt dödade människor är en socialdemokratisk regering. Vad gäller Afghanistan så var det faktiskt under en Socialdemokratisk regering som vi gav oss in i den insatsen och det är inte den enda NATO-ledda insats som en socialdemokratisk regering har fattat beslut om.

Angående Thages påstående om att ”Regeringen talar inte om vad kriget har kostat eller vad det i dag kostar de svenska skattebetalarna” så är det direkt osant. Den informationen är lätt tillgänglig för den som kan googla och för den som inte kan det så gäller offentlighetsprincipen, det är bara att fråga.

Som vanligt när Thage G skriver om Afghanistan och neutraliteten så far han med osanningar och överdrifter, han väljer vad han ska komma ihåg och hur det ska tolkas. Han ställer frågor på ett sätt som antyder att det inte finns några svar eller att svaren är hemliga.

Exempel på det:

” Borde inte försvarsministern redovisa hur kriget i Afghanistan går?” Jo, och det gör han, två gånger årligen i Riksdagen och på begäran.

”De som leder de svenska operativa styrkorna i Afghanistan, vill inte informera om hur många afghaner och eventuellt andra som har dödats eller lemlästats av svenska kulor.” Han kan möjligen ha rätt i att viljan inte finns, men det görs ändå. Försvaret redovisar varje stridstillfälle öppet på sin hemsida såväl som i rapporter till regering och Riksdagen, där anges alltid antalet dödade och sårade på den egna sidan och i den mån det är känt även bland motståndarna.

”De närmaste åren kommer alltså hundratals miljoner att läggas på PR som ska ”sälja in krig” hos svensk ungdom. Hur påverkas vårt land och folk av detta?” Även det är en grov vinkling av sanningen. Försvarets rekryteringskampanj ska givetvis inte sälja in krig, den ska sälja in yrket att vara soldat eller sjöman i svenska försvaret. Den ska sälja in ett yrke som går ut på att utbildas och öva, finnas tillgänglig som en resurs åt det civila samhället vid katastrof och kris, försvara Sveriges territoriella integritet och när demokratiska beslut om sådant fattats delta i internationella insatser.

Thage avslutar i vanlig ordning med att räkna på hur mycket skola och sjukvård man skulle kunna betala för med de pengar som används på den militära insatsen och som vanligt ignorerar han frågan om hur säkerheten ska garanteras för denna skola och sjukvård utan militär.

Media om Afghanistan nyligen:

GP. GP. GP. SvD. SvD.

Han har hittat ett kryphål i det ramverk som ska styra budgetprocessen, enligt Socialdemokraternas ledning ska reglerna endast gälla utgifter, inte intäkter, vilket skulle ge oppositionen möjlighet att stoppa jobbskatteavdraget utan att behöva vara helt eniga om allt annat och lägga fram en hel gemensam budget tillsammans med SD.

På 90-talet så hade vi ekonomisk kris i Sverige, landet leddes av en minoritetsregering och i Riksdagen satt ett ansvarslöst missnöjesparti i vågmästarroll.

Den parlamentariska situation vi hade då mer eller mindre handlinsförlamade regeringen i en tid då landet behövde politisk handlingskraft och ekonomisk stabilitet.

Efter det kaos som rådde då så skapades ett ramverk som skulle ge framtida minoritetsregeringar möjlighet att få igenom sina budgetar, detta ramverk sade förenklat att det räcker inte om oppositionen röstar emot regeringens budget, de måste rösta för ett alternativ.

Med andra ord räcker det inte att säga nej, man måste säga vad som ska gälla istället. Alltså var tanken att med den Riksdag som vi har idag så skulle hela den rödgrönbruna oppositionen behöva vara överens om en gemensam alternativ budget och rösta på denna istället för regeringens.

Nu hävdar då Juholt att dessa regler inte skulle gälla budgeten i sin helhet utan bara utgifterna, intäkterna ska gå att rösta emot i Riksdagen utan att oppositionen behöver överens om övriga budgeten.

Jag är inte tillräckligt insatt för att kunna avgöra om han har rätt eller fel i detta, kanske utformades ramverket så klantigt att det finns ett sådant kryphål.

I vilket fall som helst avslöjar detta några saker om Socialdemokraterna under Juholts ledning:

1: De har ingen heder, överenskommelser och löften betyder ingenting.

Oavsett om detta kryphål finns i ordalydelsen av ramverket eller ej så var det inte avsikten med överenskommelsen på 90-talet. Det man var överens om var att skapa ekonomisk stabilitet även under minoritetsregeringar genom att oppositionen inte bara skulle kunna rösta nej till regeringens budget utan var tvungen att lägga fram en alternativ budget och få fler röster för den än för regeringens.

Den överenskommelsen bryter nu Socialdemokraterna.

2: Att få utöva makt och sabotera för regeringen är bra mycket viktigare för dem än vad som är bra för landet.

Det är inte bra för Sverige att vi nu igen öppnar dörren för att Riksdagen igen ska kunna säga nej till regeringens budget utan att behöva säga vad som ska gälla istället.

Antingen går en budget genom i sin helhet eller inte alls, om Riksdagen säger nej till jobbskatteavdraget säger de nej till hela budgeten, trotts att det “bara” är en av intäkterna man säger nej till. Då måste nämligen budgeten göras om. Vad ska pengarna som var avsedda för detta användas på istället? Finns det något annat sätt att öka köpkraften hos hushållen? Finns det något annat sätt att trygga vardagsekonomin för hushållen med motsvarande belopp? Budgeten måste gå ihop, den måste omarbetas efter de nya förutsättningarna och presenteras för Riksdagen igen och då är det bara att hoppas på att oppositionen inte hittar någon ny intäkt att säga nej till så att allt måste göras om igen.

3: Allt det där snacket om att jobbskatteavdraget inte var bra därför att man istället ville investera i annat som man tyckte var viktigare var bara bluff och båg, för att få det att låta bra.

Det var själva skattesänkningen man var emot.

Även om Juholt har rätt i att detta kryphål i ramverket finns så säger han ju själv att det bara gäller intäkter inte utgifter. Oppositionen kan i så fall säga nej till jobbskatteavdraget men har inget inflytande alls över vad pengarna ska användas till istället för då förvandlas ju pengarna till en utgift.

4: Juholt verkar inte förstå att han bara leder Socialdemokraterna.

Han sände nyligen ut ett internt mejl till socialdemokratiska riksdagsledamöter och distriktsledare där han förklarade hur de kan stoppa jobbskatteavdraget genom att strunta i den överenskommelse som man ingick och utnyttja ett kryphål i ramverket, han verkar dock inte ha sänt ut den informationen till V, MP och SD.

Jag kan förstå att han utgår ifrån att han ska få med sig V och SD på detta, de är tillräckligt ansvarslösa för att strunta i hur det påverkar Sverige att det ekonomiska ramverket ställs åt sidan och blir verkningslöst.

Jag förstår dock inte hur han kan utgå från att han ska få med sig Miljöpartiet på detta, hur han kan utgå från att MP ska vara villiga att offra den stabilitet som ramverket ger åt svensk ekonomi bara för att stoppa jobbskatteavdraget när man ändå inte kommer att ha något inflytande över hur pengarna används istället.

Det är ju faktiskt så att S inte kan stoppa jobbskatteavdraget och därmed budgeten själva, de måste ha med sig alla fyra oppositionspartierna för att lyckas. Så när Juholt säger i så bestämda termer att “vi ska stoppa jobbskatteavdraget” så talar han för alla fyra oppositionspartierna, eller tror sig åtminstone göra det.

Expressen. Expressen. Expressen. SvD. SvD. SvD. DN. DN. DN. DN. DN. DN. SvD.

Det är två förändringar man tvingat fram.

Dels att det blir inskrivet i sjukförsäkringen att sjukskrivna bara ska behöva prövas mot en “normal arbetsmarknad”, den ändringen betyder ingenting. Det låter bra inför väljarna och det ger oppositionen möjlighet att framstå som handlingskraftiga och starka, men i praktiken betyder det ingenting.

Vilket problem kommer man till rätta med i den formuleringen? Vilken är den onormala arbetsmarknad som sjukskrivna skulle ha prövats mot? Vem ska bestämma vad som är en “normal arbetsmarknad” och vad som är en onormal? Inget av detta har oppositionen kunnat ge svar på.

Den andra förändringen är att nollklassade får rätt till ersättning i nivå med den tidigare tidsbegränsade sjukersättningen. Det är jag i och för sig inte helt negativ till, det är en ändring som har diskuterats även bland allianspolitiker och som kanske hade kommit så småningom ändå, som en del av regeringens arbete med att rätta till de problem som finns i sjukförsäkringen.

Vad jag däremot är riktigt negativ till är att oppositionens förslag har slarvats fram, man har inte räknat på vad det kommer att kosta, eller sagt varifrån pengarna ska tas. Det är helt ofinansierat.

En konsekvens av detta blir att nu kan vi börja kalla de rödgröna för de rödgrönbruna, för nu har kommunisterna i V, socialisterna i S och de gröna i MP gått ihop med brunskjortorna i SD och börjat praktiskt samarbeta fullt ut och lägga gemensamt framtagna förslag som man tillsammans röstar igenom i Riksdagen.

I valrörelsen hörde vi ofta och högt från Socialdemokraterna ”vi kommer aldrig, aldrig någonsin, aldrig någonstans, att samarbeta med SD eller bidra på något sätt till att de får någon makt eller inflytande”, de rödgröna kamraterna höll med lika ofta och högljutt.

På de dryga nio månader som gått sedan valet har vi sett de rödgröna gå från den inställningen, till att bidra till att SD får inflytande genom att rösta på samma sätt som dem, till att nu samarbeta aktivt med dem.

Man gick alltså från ”ALDRIG!” till ”men vi kan ju inte låta bli att rösta enligt vår övertygelse bara för att SD ibland råkar att rösta på samma sätt” vidare till att nu samarbeta praktiskt och gemensamt lägga förslag i Riksdagen på bara nio månader.

Ohly gick från den berömda sminkstolen till ett tätt samarbete på denna korta tid.

Trots att de rödgröna i valrörelsen framhävde ett SD invalt i Riksdagen som bland det värsta som kunde hända svensk demokrati och gav tydliga vallöften om att ALDRIG samarbeta med dem så är vi redan där, mindre än ett år senare.

Ett av de rödgrönas mest upprepade och högljudda vallöften betyder alltså ingenting jämfört med hungern efter att få utöva makt.

De rödgrönbruna.

Media om detta:

SvD. SvD. SvD. SvD. SvD. DN. DN. DN. DN. DN. SvD. SvD. SvD. DN.

I valrörelsen argumenterade sig Sahlin och Östros sig varma för allt möjligt som de då sa sig stå bakom med övertygelse som t ex ett snabbt tillbakadragande från Afghanistan, någon form av förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och mycket mer som de sedan nästan omedelbart efter valet tog kraftfullt avstånd ifrån.

I sitt avgångstal totalsågade Mona Sahlin stora delar av den politik som hon gick till val på bara några månader innan.

Idag är Juholt för en förmögenhetsskatt medan hans partisekreterare och ekonomiske talesman bägge är motståndare till detta och öppet säger emot sin partiledare i media.

Först kritiserade Socialdemokraterna alliansregeringen för att den inte ville delta med stridsflyg i insatsen för Libyens civilbefolkning och sossarna var väldigt högljudda i sin åsikt att regeringen inte var tillräckligt kraftfull i sina åtgärder mot Gadaffi.

När sedan regeringen då bestämda sig för att delta med Gripen i den väpnade insatsen, vilket sossarna förespråkat med sådant engagemang, så använder Juholt omedelbart sitt inflytande som ledare för det största oppositionspartiet till att se till att det blir den mesta tandlösa och meningslösa insats som svenska försvaret någonsin deltagit i.

Flygplanen får inte delta i att skydda civilbefolkningen mot Gadaffis militär, för de får inte angripa några markmål.

Detta har lett till att det enda användningsområde som NATO har hittat för de 8 JAS-planen är att låta dem flyga spaningsuppdrag mot ett redan utslaget flygvapen och luftförsvar.

Nu när det börjar närma sig slutet på det 3-månadersmandat som Riksdagen gav Försvaret för insatsen så är Juholt först med att insistera på att det inte ska förlängas utan att planen ska tas hem.

Det är det första Juholt sagt sedan han tillträdde som jag håller med om, planen bör tas hem och insatsen bör avbrytas.

Våra åsikter om varför planen bör tas hem skiljer sig dock, jag anser att de bör tas hem därför att med de begränsningar som Socialdemokraterna ålagt dem så gör de ingen nytta ändå, det kostar bara pengar och är bara ett spel för gallerierna.

Varför Juholt så gärna vill avbryta insatsen, efter att Sossarna så högljutt förespråkat den och efter att de in i minsta detalj fått sin vilja igenom om ur den utformades och vilka mandat planen fick, kan jag inte ha någon åsikt om.

Juholt tycker att Sverige har tagit sitt ansvar och sin del av kostnaden. Vi har tagit vår del av kostnaden, det kan jag hålla med om, detta kostade 200 miljoner kronor. Sverige har dock inte tagit något nämnvärt ansvar, Gripen har inte bidragit med någonting annat än fotospaning mot flyg- och luftförsvarsstyrkor som redan var nedkämpade.

Juholt har nyligen utmanat Reinfeldt till debatt om sjukvård och omsorg inför omvalet i Västra Götaland, det har statsministern tackat nej till, vilket han gjorde helt rätt i.

Socialdemokraterna har ännu inte presenterat någon politik på detta område att gå till val på, så en debatt skulle bli väldigt ensidig på så sätt att Juholt skulle kunna lägga all kraft på att angripa Alliansens politik utan att behöva försvara någon egen , då det ännu inte finns någon.

Reinfeldt skulle å andra sidan behöva vara på defensiven hela tiden och försvara Alliansens politik medan han inte hade haft någon socialdemokratisk politik att angripa.

Det är ett gammalt simpelt politikertrick Juholt kör med, att utmana motståndaren på debatt innan man presenterar sin egen politik så att det bara finns motståndarens politik att debattera. Lyckas man lura motståndaren i den fällan blir det lätt att i debatten framstå som den offensiva och starka medan motståndaren blir den defensiva.

Är motståndaren för smart för att falla för det så kan man alltid använda det till att anklaga honom för feghet och hävda att han inte vågar debattera.

Socialdemokraterna bör presentera sin politik för Västra Götaland först och sedan göra en ny förfrågan om en debatt så att det finns två alternativ att ställa mot varandra i den debatten, det fulknep de försöker sig på nu är bara fegt.

Men det kan ju vara så att om sossarna är lika oeniga, förvirrade och splittrade i den frågan som när det gäller förmögenhetsskatten så kan ju problemet vara att de faktiskt inte har någon politik för Västra Götaland att presentera.

En annan blogg i ämnet: Jajamens

DN. Expressen. Expressen. Expressen. HD. GP. GP. DN. DN. GP. SvD. Expressen. SvD. SvD. DN. DN.

“Det var 50 år sedan sist svenska stridsflygplan lyfte mot en skarp insats och det är första gången Gripen deltar i en skarp insats. Sverige kommer åter att bli ett av de länder man kan räkna med när det behövs stridsflyg till FN-insatser, Gripen blir äntligen “combat-proven” och vi kommer äntligen att delta i kampen mot den ondskefulla Gadaffi“.

Så kan det låta bland alla de som är positiva till denna insats och idag kl 10:10 bar det av för de första JAS-planen mot Sardinien. I mitten av nästa vecka förväntas de flyga sina första uppdrag.

Bortsett från det faktum att det faktiskt är 50 år sedan sist så håller jag inte med om något av detta.

Det är faktiskt så att det enda dessa 8 gripen ska ägna sig åt är att flyga patrulluppdrag över öknen för att se till att ett redan utplånat flygvapen håller sig på marken.

-Som historisk dag så är detta väldigt mesigt, här kommer hjältemodiga Sverige och hoppar in i ringen efter att motståndaren redan är nedslagen och ligger medvetslös och blodig på marken.

-Om detta kan klassas som en “skarp insats” så är det inte första gången Gripen deltar i en skarp insats. Under fotbolls-VM i Sydafrika så patrullerade Gripen luftrummet för att hindra överflygningar, bland annat för att skydda tillställningen mot ett attentat liknande 11/9. Då deltog Gripen i ca 25 ingripanden och även om man då aldrig behövde avlossa några vapen så är det troligen mer än vad vi kommer att behöva göra i denna insats.

-Denna insats kommer inte att innebära att Sverige åter kommer att ses som ett av de länder man kan räkna med och lita på när det behövs stridflyg till skarpa internationella operationer, snarare tvärt om.

En modern flygoffensiv ser i stort sätt alltid likadan ut: Först skaffar man sig luftherravälde genom att slå ut fiendens flygvapen och luftvärn så långt det är möjligt, sedan använder man det luftherraväldet till att bekämpa fiendestyrkorna på marken.

Här kommer då Sverige och säger: “Ni kan räkna med oss! Men, vi deltar bara i att etablera luftherravälde och vi kommer inte att delta förrän den delen av insatsen är färdig”.

-Gripen kommer inte att bli “combat-proven” i denna insats för det finns inget libyskt flygvapen kvar att bedriva någon “combat” emot.

-Av samma anledning kommer vi inte att delta i kampen mot den ondskefulle Gadaffi, han har nämligen inga flygstridskrafter kvar att bekämpa. Han har enbart mark- och sjöstridskrafter kvar för oss att kämpa mot, men dessa får de svenska planen inte angripa. FN-mandatet är att skydda civilbefolkningen, Gadaffi använder bland annat pansar och artilleri mot civila men Svenskt flyg får inte lov att angripa detta pansar och artilleri på grund av att Socialdemokraternas nya ledning är orolig för att då kan det ju hända att vi faktiskt skadar någon.

Min åsikt är enkel:

Eftersom det svenska bidraget till denna insats inte tillför någon kapacitet alls som det inte redan finns ett överflöd av så hade de 200 miljoner kronor detta kostar oss skattebetalare kunnat användas på ett mycket bättre sätt som hade kunnat hjälpa Libyens befolkning mycket mer.

Det som skulle kunna ändra min åsikt är om det skulle visa sig att de stridskrafter amerikanarna planerar att dra ur insatsen skapar en brist på kapacitet och om det svenska flyget skulle tillåtas att faktiskt delta i operationerna mot Gadaffi så att Sverige i så fall skulle bidra till att fylla ut den bristen.

Då skulle jag kunna se en nytta med denna insats och stödja den som jag stödjer de flesta andra internationella insatser svenska försvaret deltar i.

Som denna insats ser ut just nu så är det hela ett ganska patetiskt slöseri med pengar. Ett enbart symboliskt deltagande som kostar 200 miljoner kronor.

Tidningarna om detta ämne:

SvD. SvD. SvD. SvD. SvD. SvD. SvD. SvD. DN. DN. DN. DN. DN. DN. GP. GP. GP. GP. GP.

När jag ställer frågan varför vi ska sända JAS till Libyen så får jag som oftast svar i stil med:

Hans luftvärn är praktiskt taget utslaget och utgör knappast något hot mot koalitionens flygstridskrafter.

På marken utkämpas en blodig strid om makten i Libyen där Gadaffi befinner sig på reträtt men fortfarande har trupper som är tyngre beväpnade, bättre organiserade och bättre utbildade än frihetskämparna.

Hade det inte varit för det fortsatta flygunderstödet från omvärlden, alltså flygattackerna mot Gadaffis marktrupper, så hade oppositionen varit totalt chanslös.

I detta läge så ska Sverige lägga miljoner av skattepengar på att sända ned åtta JAS-39 till Libyen för att delta i en insats mot ett flygvapen som redan är totalförstört, i den mån det överhuvudtaget finns några flygplan kvar så kommer de inte att kunna göra någon skada ändå.

Dessa åtta Gripen ska inte delta i några av de så viktiga attackerna mot Gadaffis marktrupper, utan dessa attacker vore den libyska demokratirörelsen chanslös, de ska bara bekämpa ett redan utslaget flygvapen.

Detta är ett krav från Socialdemokraterna, ett villkor för att de ska stödja insatsen i Riksdagen, att inga svenska plan ska angripa mål på marken utan bara delta i att upprätthålla flygförbudszonen.

Den praktiska och militärt taktiska nyttan av att få ned de svenska JAS-planen kommer alltså att vara ingen alls.

Däremot kan det finnas en hel del politiska fördelar med ett svenskt deltagande, att Sverige deltar med stridsflyg kan öka det internationella stödet för fortsatta insatser och ge en ökad legitimitet åt det hela.

Om fler länder deltar, speciellt icke Natoanslutna länder som har ryckte om sig att vara fredliga, så ökar det insatsens legitimitet och det blir lättare att bilda opinion för den. Dessutom kan det faktum att Sverige ställer upp ge oss lite mer prestige i Nato-kretsar.

Är det då värt att lägga alla dessa resurser på en militär insats som inte gör någon praktisk nytta alls utan bara är till för att bilda politisk opinion? Alla de pengar detta kommer att kosta hade kunnat göra mycket mer nytta i form av bistånd till libyska folket och samhällsbyggande insatser när Gadaffi är besegrad.

Jag tycker inte att vi ska sända ned några JAS-plan till Libyen, jag tycker att vi ska hjälpa det libyska folket på det sätt som gör mest nytta.

Där kan försvaret spela en viktig roll genom att ställa upp med transportresurser och genom att senare stödja ett demokratiskt Libyen med utbildning och stöd till polis och militär, men främst vore det en humanitär och politisk insats.

Om vi trots allt ska sända ned stridsflyg så låt dem åtminstone göra någon nytta och delta även i insatsen mot Gadaffis marktrupper, det är trotts allt hans marktrupper som orsakar lidande och drar ut på den humanitär katastrof som pågår.

Att sätta in resurser på att bekämpa ett flygvapen som redan är besegrat och i praktiken knappt existerar längre är bara kostsamt och bidrar inte alls till att minska lidandet på marken.

Jag håller som sagt inte med om att vi ska sända ned några JAS till Libyen, men om vi gör det så ser jag hellre att de åker ned med ett mandat att delta fullt ut i insatsen mot de trupper som angriper civila, även de markburna.

På bloggen Wiseman’s Wisdoms gästbloggar idag en av piloterna som ska delta i styrkan, Sossarnas nya ledning borde läsa det.

Tidningarna om detta ämne:

SvD. SvD. SvD. SvD. SvD. DN. DN. DN. DN. DN. DN. DN. DN. GP. GP. GP. GP. DN. DN. DN. DN. DN.

Efter att en liten valberedning bestående av några få ur socialdemokratiska eliten, i en sluten och ganska odemokratisk process, har tagit fram den enda kandidat som fanns att rösta på så har Socialdemokratiska ArbetarPartiet valt sin nya partiledare.

Så här dagen efter så är de givetvis alla fyllda av glädje, framtidstro och hopp. Till och med Juholts tidigare motståndare i partiet har nu bara positivt att säga om honom och de få som inte kan det håller tyst.

Juholt har utan tvekan en hel del som talar till hans fördel, t ex så hävdar många statsvetare att SAP nu har nått den absoluta lägsta nivån de kan ha bland de svenska väljarna. De har nu varit nere på 28-29% i opinionsmätningarna och är då nere på de väljare som absolut inte under några omständigheter kan tänka sig att göra någonting annat på valdagen än att gå och rösta på SAP.

Det kan med andra ord omöjligt bli värre med Juholt som partiledare.

Andra saker som kan vara till hans fördel är att han till skillnad mot Mona är en rejäl och folklig karl i sina bästa år, hans utseende och framtoning ger ett mycket stabilt, gemytligt och förtroendeingivande intryck. Såvitt jag vet så har han inga skandaler i sitt förflutna som kan ligga honom till last, ingen motsvarighet till Toblerone-affären.

Hur är det då med hans meriter för jobbet som eventuell framtida statsminister?

Det enkla svaret är att han har inga, han är mycket lågutbildad, han har ingen erfarenhet av att leda alls och hans yrkeserfarenhet är mycket begränsad. Han har bara två års gymnasieutbildning och han har egentligen bara haft två jobb, först som fotograf/reporter på en socialdemokratisk tidning och sedan dess yrkespolitiker.

Juholt har erfarenhet som parlamentariker och sägs vara riktigt bra på det men han har aldrig ”fört befälet” på någon större nivå, det närmaste han kommit är att han under en mycket kort period var tillförordnad partisekreterare.

Även som riksdagsledamot är hans erfarenhet begränsad, trotts att han har varit riksdagsledamot sedan 1994 så har han nästan enbart varit engagerad i försvarspolitiken. Där finns ingen erfarenhet av finans-, arbetsmarknads-, rätts-, social- eller familjepolitik. Han har aldrig arbetat med infrastruktur- eller industrifrågor.

Med andra ord: Om vi väljare i egenskap av arbetsgivare skulle ta in en CV från de som söker statsministerjobbet så skulle Juholts bli väldigt kort.

SvD, SvD, SvD, SvD, GP, GP,GP,GP, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, DN,